Anna Persson jobbar som psykolog i beroendevården.
Anna Persson är psykolog i beroendevården. Det som driver henne är att tillhandahålla god behandling för människor som har haft beroende och som ofta har varit eftersatta inom sjukvården. "Så att se till att de här patienterna får god behandling både för sitt beroende och för annan samsjuklighet."
Jag heter Anna Persson och jag jobbar på EWA-mottagningen och Rosenlunds Mödravårdsteam inom Beroendecentrum Stockholm.
Det är att tillhandahålla god behandling för våra patienter. Jag tror att människor som har haft beroende ofta har varit eftersatta inom sjukvården och ibland har fått sämre behandling än andra patienter.
Så att se till att de här patienterna får god behandling både för sitt beroende och för annan samsjuklighet. Många har ångest, depression, sömnsvårigheter, och där finns det superbra behandlingar men de ska också komma patienterna till godo.
Jag tror att det handlar om, såklart, att bemöta patienterna med respekt. Och att vara villig att hålla sig uppdaterad, att hålla sig à jour, för att kunna se till att vi ger den bästa behandlingen som finns.
Jag tror att det kan vara olika för olika patienter. Jag tror att det för vissa är att vi är en plats som finns kvar, att man kan återvända till oss när man känner att man behöver det.
Men för andra är det att vi är en punktinsats. Att man kan komma när man känner att nu har det blivit problem med alkohol eller vad det nu är för annan substans. Då erbjuder vi behandling och sen är det bra.
Det får man också säga att bli förälder och att vänta ett barn är ofta en jättestark motivationsfaktor. En supermotivation i att vilja se till att det här barnet som kommer får det bra. Och en stark motivation i att göra förändringar för att kunna ta hand om barnet på bästa sätt. Alla älskar ju sina barn och vill deras bästa.
Jag tycker att det som jag har lärt mig är att man kan må oerhört mycket bättre. Med ordentlig utredning, diagnos och behandling så kan det gå ganska fort att må oerhört mycket bättre från att ha mått fruktansvärt dåligt, även om man har gjort det i många år. Så det finns hopp!
Ja, jag kan tänka på några av mina patienter som har sagt att "nu har inte jag tid med er längre". Det tycker jag är underbart!
För att man känner att man mår så mycket bättre och det finns ett helt liv att leva. Och det är ju underbart.
Tack, Anna!