Jag heter Fredrik Sandlund och jag är verksamhetschef för Palliativt kunskapscentrum i Stockholms län, som är en del av SLSO.
Är det någonting du tänker att ni gjorde annorlunda för 20 år sedan?
Men mycket är ju annorlunda kring att världen liksom blivit lite större på ett sätt, men samtidigt närmare. Det har ju med den här mötesmöjligheten att göra att vi kan nå varandra på helt andra sätt.
Och det har nog gjort att vi har förstått att det finns möjlighet att samverka och mötas och träffas på andra sätt än rent fysiskt. Även nationellt och internationellt så har det blivit en större arena för alla. Det finns så mycket mer möjligheter nu att vidga sina vyer.
Inom PKC då som jag är chef för där har vi också, när det gäller utbildning och kompetensförsörjning, helt nya möjligheter nu än att samla personer i en lokal en viss tid en viss plats. Att kunna liksom se till att kunskap nås på helt andra nya sätt.
Det har varit jättekul att utveckla och där känner jag att vi har tagit jättemånga fina steg de sista åren. Jag tycker att det har varit när man har haft samverkan med många genom åren och tycker alltid att vi har haft en fin ton mot varandra och gott samarbete.
Sedan har det utvecklats också genom åren. Det har inte varit SLSO som det är nu riktigt hela tiden utan har ju växt och växt. Det har blivit en större och mer komplicerad verksamhet också. Men på verksamhetschefsnivå tycker jag att man har hängt med ändå i den utvecklingen. Så att det tycker jag känns positivt att vi har ju tvingats också av olika skäl att samarbeta mer.
Pandemin blev ett sådant exempel där vi verkligen sattes på prov och där tyckte jag att vi bekände färg och vi ville verkligen samarbeta och gjorde det på ett bra sätt. Det hade nog sin grund i att vi ändå hade goda relationer.
Du har varit ganska länge i SLSO, hur länge har du varit här?
Jag blev sjuksköterska 1991 och sen började jag som enhetschef inom ASIH och specialiserad palliativ vård 1999. Så det är ett tag nu. Vad blir det 24–25 år nu så att jag varit med på hela SLSO-resan kan man säga.
Varför har jag varit kvar? Jag känner att jag har haft stimulerande arbetsuppgifter och stimulerande jobb. Jag har fått utvecklas både som person och som chef.
Det har varit väldigt lite av hierarkier inom SLSO, det har varit en platt organisation och det har inte varit liksom vassa armbågar utan jag tycker det varit en mänsklig organisation på det sättet, vilket jag har uppskattat. Så jag har känt mig hemma helt enkelt.
Det har blivit mer att man har centraliserat ändå, man försöker hitta effektiva sätt att använda SLSO. Tidigare var det kanske mycket att man körde lite sitt eget race. Det kanske inte blev så bra till slut.
Det har varit en tendens och en trend att synka mycket mer centralt. Jag tycker att det är vettigt och att man inte kan uppfinna hjulet på varje vårdenhet utan man behöver hjälpas åt och hitta de bästa lösningarna. För det är på något sätt ta ansvar för att hushålla med pengarna och så.
Den nya generationen som kommer in i vården, de har ju andra förväntningar på hur vården ska funka. Den ska vara modern och den ska vara lättillgänglig och det ska vara mer teknisk utveckling. Och nya generationen pushar på att det ska vara modernt ledarskap och det ska vara modernt på sina arbetsplatser.
Så det är både krävande, men också stimulerande naturligtvis, att det kommer nya generationer som tänker lite annorlunda och som har lite andra krav också. Så att det får vi som chefer hänga med i utvecklingen och anpassa oss till och utnyttja den kraften som finns där.
Har vi fått med allt?
Jag tycker det.
Tack, Fredrik!
