Varenda patient är unik – då som nu

Katarina Göransson, specialpedagog på vuxenhabiliteringen i Sollentuna, berättar om 20 år av ständig utveckling. ”Att ha fått möjlighet att vara en liten, liten del i många människors liv under kortare eller längre perioder är en ynnest”.

Inom habiliteringen får patienter med varaktig funktionsnedsättning råd, stöd och behandling. Det kan till exempel vara autism, rörelsenedsättning eller intellektuell funktionsnedsättning, IF. Det finns också stöd för anhöriga.

20 år har gått sedan Katarina började inom habiliteringen och Stockholms läns sjukvårdsområde (SLSO), efter att ha jobbat länge inom skolans värld.

Vad gör en specialpedagog?

– Inom habiliteringen jobbar vi i team, med kuratorer, psykologer, arbetsterapeuter, fysioterapeuter och logopeder. En chef jag hade beskrev det som att om de andra professionerna är fingrarna, så är specialpedagogen själva handen, säger Katarina.

Att beskriva ”en vanlig arbetsdag” låter sig inte riktigt göras, men det handlar framför allt om det lärande och förklarande perspektivet – skapa förutsättningar för förståelse och inlärning.

Katarina leder samtalsgrupper, håller utbildningar och föreläsningar, träffar patienter enskilt eller i grupp för diagnoskunskap, socialt samspel, stresshantering eller stöd i studier, nätverkar med kommunpersonal och mycket annat.

Det kan till exempel handla om att hjälpa en patient att förstå sin egen diagnos eller att redogöra för en patients specifika behov så att en kommun kan bistå med rätt resurser.

– Det är viktigt att ställa de rätta frågorna, vara tydlig och ha tålamod. Ofta är det hjälpsamt att använda visuellt stöd, som att rita, skriva eller använda bilder. En patient med adhd kan till exempel behöva hjälp att sortera i sin inre ”röra” och fokusera. Vad det än gäller så är det väldigt stort att kunna bidra till en förändring för en bättre vardag för en annan människa, barn eller vuxen, säger Katarina.

Vad är det som gjort att du stannat så länge inom habiliteringen?

– Framför allt mötena med patienter! Jag har träffat så många intressanta personer. Så klart har det varit många olika svårigheter att hantera också, men att ha fått möjlighet att vara en liten, liten del i många människors liv under kortare eller längre perioder är en ynnest.

Katarina värdesätter verkligen att få arbeta i team tillsammans med kuratorer, psykologer, arbetsterapeuter, fysioterapeuter och logopeder som bidrar utifrån sina professioner.

– Man är aldrig ensam. Det är ju också en del av att jag valt att vara kvar inom habiliteringen, mina fantastiska arbetskamrater!

Hur ser du på er del i helheten?  

– Förutom att vi har ett nära samarbete med kommunerna har vi många patienter med omfattande problematik som får behandling inom psykiatrin eller primärvården samtidigt som de är hos oss, säger Katarina.

Inom habiliteringen jobbar man mycket med att samordna insatser för patienter och initierar ofta SIP möten (samordnad individuell plan).

– Där är det ju helt avgörande att vi utgår från varje unik patient och att till exempel vård, kommunernas LSS-handläggare, socialtjänst, arbetsgivare, skolor och andra gemensamt stöttar och planerar utifrån behoven som finns, säger Katarina, och betonar att alla som jobbar med de här frågorna behöver hjälpas åt att sprida kunskap.

Sådant som omgivningen upplever som problembeteenden kan bero på orealistiska krav och förväntningar, och därför är det viktigt att ge plats åt de här frågorna i olika utbildningar, inte minst inom våra verksamheter i vården, menar hon.

Vilka skillnader ser du mellan då och nu?

– När jag jämför vårt arbete idag och för 20 år sedan har det blivit så mycket bättre, mer strukturerat och metodiskt med tiden, effektivare om man så vill. Förr kunde vårdkontakterna med en och samma patient vara ganska utsträckta över tid. Nu är inströmningen av patienter större behandlingstiderna kortare, samtidigt som gränsdragningarna kring vad som är habiliteringens uppdrag har blivit tydligare. Men det är alltid behoven som styr. Som patient har man tillgång till habiliteringen genom hela livet, även om den specifika vårdplanen är avslutad, säger Katarina.

Habiliteringen har präglats av en snabb teknisk utveckling på senare år, precis som SLSO och samhället i stort.

– Under pandemin fick vi fart på det digitala, med föreläsningar och patientmöten, och det har vi fortsatt med. Men för oss och våra patienter är det också väldigt viktigt med personliga möten, säger Katarina.

Hon tror att dagens unga är mer medvetna om funktionsnedsättningar och har en mer förstående och inkluderande attityd än de äldre, men ser fortfarande stora problem med mobbning och utanförskap. Alla funktionsnedsättningar syns ju inte utanpå, och det gör att många patienter får kämpa extra hårt i samhället.

– Idag kan vi ju tänka tillbaka på hur man pratade om personer med olika funktionsnedsättningar för 50 år sedan, och hur de behandlades. I det perspektivet har vi kommit långt. Men vad kommer man att säga om 50 år när man tittar tillbaka på oss? Det är en intressant tanke. Förhoppningsvis har utvecklingen bara fortsatt framåt!

Läs mer om Habilitering & Hälsa

Habilitering & Hälsa - Region Stockholm

Publicerad 2024-06-20