Utmaningar och omväxling den stora drivkraften

Cathrin Widlund, på avdelning 40, psykiatri Nacka sjukhus har jobbat 20 år inom SLSO och ännu längre inom Region Stockholm. Vi träffas på hennes arbetsplats där hon idag arbetar som enhetschef.

Cathrin Widlund flyttade till Stockholm 1980 för att börja arbeta på en psykogeriatrikavdelning på Rosenlunds sjukhus. Sex år senare var det dags att börja läsa till sjuksköterska, för att efter examen arbeta på Maria Pol.

Många och skiftande uppdrag

Efter det har de olika uppdragen varit många och skiftande men den röda tråden har alltid varit psykiatri, beroendevård och vård av hemlösa.

— Jag har varit på många olika arbetsplatser men har alltid haft min anställning inom Region Stockholm och de senaste 20 åren inom SLSO där jag jobbat som både sjuksköterska och chef, säger Cathrin Widlund.

Beroendecentrum nord och syd slås ihop

— Några år innan SLSO bildades slogs Beroendecentrum syd, där jag var anställd, och Beroendecentrum nord ihop till det som idag är Beroendecentrum Stockholm. Och att SLSO sedan bildades 2004 med en hopslagning av olika produktionsområden, inklusive Beroendecentrum Stockholm märkte vi som jobbade kliniskt inte så mycket av. Jobbet flöt i stort sett på som innan, berättar Cathrin Widlund.

När Cathrin Widlund fick höra att det skulle byggas nya avdelningar för slutenvårdspsykiatri på Nacka sjukhus var hon inte sen att söka en av chefstjänsterna som utannonserades och fick ett chefsjobb där.

— Det var helt tomt när vi kom och det var så underbart att få flytta in i nya, fräscha lokaler och att tillsammans med patienterna och alla kollegor sätta prägel på avdelningen. Och många av de skötare jag anställde då är kvar på avdelningen än idag, vilket är ett gott betyg och förstås väldigt roligt.

Känslan av hierarki är inte lika påtaglig

På frågan om vad som är den största skillnaden mellan då, 2004 när SLSO bildades, och nu 2024 svarar Cathrin Widlund att känslan av hierarki och byråkrati inte är lika påtaglig.

— Det är kortare beslutsvägar nu än då och besluten fattas mycket närmare patienterna och kärnverksamheten. Det är också lättare att komma med idéer och få gehör för dem – samverkan och delaktigheten är större i hela ledet, menar Cathrin Widlund.

Den första HIV patienten

Cathrin Widlund minns tillbaka på de år hon har jobbat och vill dela med sig av särskilt två händelser. En av dem handlar om när den första HIV-patienten kom in för vård och att alla som jobbade var tvungna att bära full skyddsutrustning vid patientkontakt.

— Vi hade ju ingen aning om vad HIV var så det var så klart lite skrämmande och en utmaning att förhålla sig till, berättar Cathrin Widlund.

Den andra händelsen är i närtid och är förstås covid-19 pandemin.

— Ja, den drabbade oss ju alla plötsligt på så många olika vis och utan förvarning. Här på Nacka sjukhus hade vi en avskärmad del på en av de psykiatriska avdelningarna och det var förstås oerhört strikta regler kring hygien och avskärmning, även då visste man ju i början ingenting eller väldigt lite om sjukdomen.

Men Cathrin Widlund har också ljusa minnen från covid-19.

— Jag kommer särskilt ihåg en äldre dam, som när hon fick sitt första vaccin, grät av ren lycka och glädje. Det är fantastiska minnen att bära med sig, säger Cathrin Widlund.

Ett magiskt utbud av verksamheter

Och varför har då Cathrin Widlund valt att stanna kvar inom SLSO?

— SLSO är ju en så stor organisation med många olika verksamheter och det finns möjligheter att byta verksamhet internt. Det finns ett utbud som är helt magiskt men här stannar jag nog till pensionen för jag trivs så väldigt bra, avslutar Cathrin Widlund.

_____________________________________________

Läs mer om vuxenpsykiatri 

Psykiatri i Region Stockholm / SLSO

 

Publicerad 2024-08-05